👉Vår replik i Sydsvenskan: Läs här

I dag går över 80 procent av de baljväxter som odlas i Sverige till djurfoder, inte till mat för människor, skriver Magnus Orrebrant, ordförande för föreningen Vilda djurens skydd..

Företrädare för LRF, fårnäring och markägare använder ett tragiskt vargangrepp i Skåne för att ytterligare spä på konflikten kring vargen (Aktuella frågor 5/7). De målar upp en konflikt mellan rovdjur och svensk livsmedelsförsörjning. Samtidigt ställer de rätt fråga: vilket Sverige vill vi lämna över till framtida generationer?

I dag går över 80 procent av de baljväxter som odlas i Sverige till djurfoder, inte till mat för människor. Samtidigt importeras omkring 70 procent av proteinfodret till djuren, till stor del i form av soja från Sydamerika. Om mer åkermark i stället användes till baljväxter för människor skulle Sverige kunna bli självförsörjande på protein. Det är verklig beredskap – inte att vara beroende av soja från andra sidan jordklotet till djuren.

Nederländerna har redan börjat ställa om: hälsorådet rekommenderade 2023 en kost med 60 procent växtbaserat protein, med lägre miljöpåverkan och bättre hälsa.

En sådan omställning gynnar dessutom rovdjuren. Färre djur som föds upp för kött, mjölk och andra animaliska livsmedel innebär färre betesdjur i områden där konflikter uppstår – och därmed färre motsättningar. Färre djur är också lättare att skydda, samtidigt som mer bete utomhus gynnar den biologiska mångfalden. De som säger sig värna landsbygden borde gå före i den omställningen.

Att vargen trängs undan är dessutom ett politiskt val, inte en naturlag. I Mellansveriges stora skogar, där det finns få tamdjur och konflikterna är som minst, har vargen jagats bort. Samtidigt driver regeringen på för att pressa ned stammen till 170 vargar, ett referensvärde som EU-kommissionen har underkänt som ovetenskapligt. Västmanland visar att samexistens är möjlig: mycket varg, få angrepp. Varför argumenterar debattörerna inte för att vargen ska få finnas just där – i stället för att driva opinion mot den?

Frågan är alltså vilket Sverige som lämnas vidare till nästa generation. Ett Sverige som är hållbart självförsörjande, friskare och med plats för sina rovdjur – eller ett Sverige som håller fast vid ett sätt att producera mat som skadar klimatet, folkhälsan och den biologiska mångfalden?

Vargen är inte ett hot mot framtidens landsbygd. Det är oviljan att ställa om.