👉Vår artikeln i Syre : Läs här

Italien vågade skydda sin natur på riktigt. Nu har Sverige samma chans

Av Magnus Orrebrant och Staffan Widstrand

Nationalparken Abruzzo, i centrala Apenninerna är en av Europas äldsta, strikt skyddade naturområden. Parken grundades 1923, återinvigdes med skärpt lagstiftning på 1970-talet, och tar idag emot hundratusentals besökare årligen. Besökare som i stor utsträckning kommer för att uppleva vild, orörd natur.

Vargen rör sig fritt och är nästan lika många här som regeringen tycker räcker för hela Sverige. Björnen har ökat. Den apenninska brunbjörnen, ett av Europas mest hotade däggdjur, har sitt mest livskraftiga fäste just här. Kronhjort och vildsvin håller markvegetationen i balans. Det är ett ekosystem där arterna samspelar som de ska, och där människan är välkommen som betraktare och besökare, inte som ”förvaltare” med gevär.

Rewilding är ingen utopi. Abruzzo är ett konkret bevis på att det fungerar i verkligheten: när naturen ges tillräckligt utrymme och skydd så återtar den sin naturliga komplexitet, något som vi människor inte kan åstadkomma med vår ”förvaltning”. De vilda gräsätarna återvänder i stort antal och blir efterhand mer oskygga och dagaktiva. Rovdjuren återvänder, bytesdjuren regleras naturligt, skogarna föryngras utan mänsklig inblandning. Det är processer som tar tid att återskapa men det kräver tydliga politiska beslut som utgångspunkt. Att ett område ska vara skyddat på riktigt.

Sverige har ännu inte fattat det beslutet på något större område.

Vi har 31 nationalparker på papperet. Men i praktiken tillåts jakt, skogsbruk och ekonomisk exploatering inom eller i direkt angränsning till majoriteten av dem. Det finns ingen stor svensk park med den typ av strikt skydd som utgör grunden i Abruzzo-modellen, där jakt faktiskt är förbjuden och ekosystemet får ha företräde. Begreppet ”skyddat område” är i Sverige i hög grad en administrativ kategori, inte en ekologisk verklighet.

Konsekvenserna syns i rovdjurspolitiken. Sverige har återkommande konflikter kring varg, lodjur och björn även i formellt skyddade områden. Djur skjuts. I Abruzzo hanteras samma situation på ett annat sätt: parken finansierar naturbevakare med lokal förankring, boskapsvaktande hundar och elstängsel används för att skydda tamdjur i och runt parken. Skadade vargar avlivas inte utan förs främst till ett rescue- center för rehabilitering och möjlig återintroduktion. Det är en modell byggd på kunskap och långsiktighet.

Och den bär sig ekonomiskt. Naturturismen i och runt Abruzzo försörjer hotell, guider, lokala får- get och boskapsbönder, livsmedelsproducenter, restauranger, caféer, och transportföretag, i ett område som annars hade fortsatt att avfolkas. Naturbevakarna är fast anställda med lokal förankring. Det är ett system där naturskyddet inte konkurrerar med landsbygdens överlevnad, det är istället en avgörande del av den.

Sverige är till ytan ett av Europas största länder, med enorma arealer skogbevuxen mark i statlig ägo och en alltmer glesbefolkad landsbygd. Förutsättningarna för att skapa strikt skyddade naturområden i världsklass, zoner där ekosystemen får återhämta sig, där vilda djur rör sig fritt och där människor kan uppleva natur – är bättre här än i de flesta europeiska länder. Men det gäller att agera nu innan det är för sent.

En sådan möjlighet finns nu – Malingsbo-Kloten

Två timmar från Stockholm ligger Malingsbo-Kloten, 50 000 hektar och Sveriges största, delvis skyddade område utanför fjällen, ungefär lika stort som Abruzzos nationalpark. Marken förvaltas till 95 procent av det statliga skogsbolaget Sveaskog och just nu utreder länsstyrelserna i Dalarna, Västmanland och Örebro hur området ska skyddas i framtiden, samtidigt som EU och regionerna satsar tolv miljoner kronor på att utveckla turismen där. Vågar länsstyrelserna och staten ta steget kan Malingsbo-Kloten bli Sveriges svar på Abruzzo, ett konkret bevis på att strikt naturskydd, en levande landsbygd och ekonomisk utveckling kan gå hand i hand även i Sverige. Chansen är unik. Den kanske inte kommer tillbaka.

Det skulle ge landsbygden arbetstillfällen och framtidstro. Det skulle ge Sverige en plats i det sällskap av europeiska länder som faktiskt tar naturskydd på allvar och ger kommande generationer en möjlighet att uppleva en av människan opåverkad och levande natur.

Italien klarade det redan för femtio år sedan, med betydligt sämre förutsättningar. Nu ligger beslutet om Malingsbo-Kloten på länsstyrelsernas och statens bord. Vad väntar vi i Sverige på? Törs länsstyrelserna ta steget?