👉Artikel i Syre :Läs här

Texten i artikeln:

Hur blev ”viltvård” en fråga om hur jägare ska kunna döda så många djur som möjligt? Djuren har sin egen rätt att finnas till, skriver Magnus Orrebrant, men deras bästa hamnar långt ner på dagordningen.

DEBATT. Det finns ögonblick när man stannar upp och undrar hur vi hamnade här. Sverige – landet som gärna ser sig som ett föredöme inom miljö och hållbarhet – fattar samtidigt beslut om vilda djur som pekar i motsatt riktning.

När Naturvårdsverket nyligen presenterade sitt förslag till nya jakttider blev detta tydligt. Jakttider förlängs, fler arter omfattas och möjligheterna till jakt breddas. Vilda djur betraktas i första hand som något som ska förvaltas utifrån mänskliga behov – som resurser, problem eller störningar – snarare än som levande individer med egna liv och viktiga funktioner i naturen.

Detta synsätt har vuxit fram under lång tid. Svensk viltförvaltning har i praktiken formats av jaktens perspektiv, där begreppet ”viltvård” ofta kommit att handla om hur jakten ska organiseras och effektiviseras. Frågan om vad som är bäst för de vilda djuren själva och naturen i sig hamnar långt ner på dagordningen.

När en art minskar hörs ofta argumentet att jakten inte påverkar populationen. När djur upplevs som störande öppnas möjligheten till skyddsjakt på enskilds initiativ. I det senaste förslaget föreslås att även hussvala, ladusvala och talgoxe ska kunna dödas om de anses orsaka olägenhet. Små fåglar som i generationer levt nära människan reduceras plötsligt till ett hygienproblem.

Detta sker i ett läge där vi vet att vilda däggdjur globalt utgör endast 4 procent av den totala biomassan på jorden. Människan och våra produktionsdjur dominerar nästan helt. Trots det fortsätter vi att agera som om de vilda djuren tar för stort utrymme.

Mot denna bakgrund framstår Naturvårdsverkets förslag att förlänga älgjakten till slutet av februari som särskilt bekymmersamt, då det i stora delar av Sverige vid denna tid är djup snö och ofta skarbildning. Att jaga älg under sådana förhållanden innebär att djuren tvingas fly i tung snö, med extrem fysisk ansträngning och högt stresspåslag. Samtidigt är älgkorna då långt gångna i sin dräktighet. Lidandet blir inte ett olyckligt undantag, utan en direkt och förutsägbar följd av beslutet.

Under 1800-talets svältår förekom skarjakt på älg, men den förbjöds just därför att den ansågs grym och oacceptabel. Att vi i dag, i ett modernt samhälle med helt andra förutsättningar, åter närmar oss liknande jaktförhållanden borde få oss att reagera på att något är fel gällande hur viltförvaltningen styrs.

Älgexemplet är inte isolerat. Det är snarare en konsekvens av samma grundläggande synsätt som präglar mycket av dagens viltpolitik: att gränserna för vad som är acceptabelt ständigt kan flyttas, så länge populationerna inte kollapsar. Skyddsjakt normaliseras, jakttider förlängs och vilda djur reduceras till förvaltningsposter i ett system där deras egenvärde och roll i naturen inte beaktas.

De vilda djuren har ingen röst i samhällsdebatten. De deltar inte i samråd och skriver inga remissvar. Därför blir det avgörande vilka perspektiv vi människor låter dominera. Ett samhälle som har svårt att visa hänsyn till svalor vid en ladugård, grävlingar i skogen, vargar i landskapet – eller dräktiga älgkor i djupsnö – har kanske ett större problem än konflikter kring enskilda arter.

Den viktigaste frågan är därför inte hur mycket vi kan jaga utan att populationer kollapsar, utan vilken respekt vi är beredda att visa de vilda djur som vi delar planeten med.

Magnus Orrebrant, ordförande i Vilda djurens skydd