👉 Artikel i Bussels Times :Läs här
Texten i artikeln i Brussels Times översatt till Svenska nedan:
Sverige jagar skyddade lodjur trots olöst EU-anmälan om lagligheten
Detta är en debattartikel av en extern skribent. Åsikterna som framförs är författarens egna.
Svenska myndigheter planerar återigen omfattande licensjakt på lodjur – trots att en formell anmälan om Sveriges lodjurspolitik har lämnats in till EU-kommissionen och fortfarande är obehandlad.
Anmälan, som skickades in för nästan två år sedan, har ännu inte prövats eller lett till någon åtgärd från kommissionens sida, trots att jakten rör en art som är strikt skyddad enligt EU-rätten.
Mer än 100 lodjur förväntas nu skjutas, samtidigt som lagligheten i Sveriges lodjursförvaltning fortfarande granskas – eller snarare inväntar granskning – i Bryssel. Detta väcker en grundläggande fråga för Europeiska unionen: hur länge kan en medlemsstat fortsätta med en ifrågasatt praktik medan en formell anmälan förblir obehandlad?
Den planerade jakten är inte bara en miljöfråga – den är också en ekonomisk fråga och en styrningsfråga med konsekvenser långt utanför Sveriges gränser.
De höga kostnaderna av färre lodjur
Höga populationer av rådjur och andra klövviltarter kostar redan det svenska samhället miljardbelopp varje år. Skogsskador, jordbruksskador och viltolyckor innebär betydande ekonomiska bördor för markägare, lantbrukare, försäkringsbolag och skattebetalare. Dessa kostnader är väl dokumenterade och fortsätter att öka. Mot denna bakgrund är det ekonomiskt irrationellt att ytterligare minska lodjursstammen.
Det eurasiatiska lodjuret är ett mycket effektivt naturligt rovdjur på rådjur och annat klövvilt. Till skillnad från mänsklig jakt leder lodjurets predation inte till ökade trafikolyckor, stör inte ekosystemen och skapar inga sekundära samhällskostnader. Genom att naturligt reglera klövviltstammar bidrar lodjuret till minskade skogsskador, friskare ekosystem och ökad trafiksäkerhet.
Trots detta fortsätter svenska myndigheter att hålla mycket låga förvaltningsnivåer för lodjur. Arten är klassad som sårbar på Sveriges nationella rödlista, men licensjakt tillåts ändå år efter år.
Den drivande kraften bakom dessa låga populationstal är inte allmän säkerhet eller jordbrukets behov, utan konkurrens om jaktbart vilt. Att upprätthålla höga klövviltstammar för jaktintressen innebär att betydande kostnader vältras över på andra delar av samhället. Frågan är om ett så snävt särintresse bör tillåtas väga tyngre än bredare ekonomiska och miljömässiga hänsyn.
Den allmänna opinionen pekar tydligt i en annan riktning. Upprepade nationella undersökningar visar att en stor majoritet av svenskarna stödjer lodjuret och att en stor majoritet motsätter sig jakt på rovdjur enbart på grund av konkurrens med människor om vilt. Trots detta fortsätter jaktintressen att dominera besluten inom den regionala viltförvaltningen i Sverige, trots att jägare endast utgör omkring 2 procent av befolkningen.
Skador på tamdjur lyfts ibland fram som argument för lodjursjakt, men tillgänglig statistik stöder inte denna bild. Utanför renskötselområden orsakar lodjur mycket begränsade skador på tamdjur. När enskilda problemindivider förekommer medger EU-lagstiftningen redan riktad skyddsjakt. Det finns varken vetenskapligt eller juridiskt stöd för storskalig licensjakt. Det finns heller inga belägg för att jakt på lodjur ökar den allmänna acceptansen. Forskning visar tvärtom att återkommande jakt vid låga populationer riskerar att öka konflikter och undergräva förtroendet för viltförvaltningen.
Europas trovärdighet står på spel
Ur ett europeiskt perspektiv är situationen djupt oroande. En formell anmälan som hävdar att Sveriges lodjursjakt strider mot EU:s art- och habitatdirektiv lämnades in till EU-kommissionen för nästan två år sedan, men har ännu inte formellt granskats och handlagts.
Denna långvariga passivitet skickar en farlig signal. Om medlemsstater tillåts fortsätta potentiellt olagliga praktiker medan anmälningar förblir obesvarade försvagas trovärdigheten för EU:s miljölagstiftning. Konsekvenserna för skyddet av den biologiska mångfalden i Europa är redan märkbara.
Detta handlar inte om att vara emot jakt i princip, utan om att säkerställa att viltförvaltningen följer vetenskap, ekonomiskt förnuft och EU-rätten.
EU-kommissionen måste nu skyndsamt granska och agera i ärendet om Sveriges lodjursjakt, som har legat obesvarat i nästan två år. Att låta ärendet förbli olöst medan omfattande jakt fortsätter riskerar att förvandla art- och habitatdirektivet till ett pappersåtagande snarare än bindande lag – med konsekvenser långt bortom Sveriges gränser.
Magnus Orrebrant
Ordförande Vilda Djurens Skydd