Landsbygdsminister Peter Kullgren uppmanar i Blekinge Läns Tidning människor att köpa ål till julbordet – och kallar det en ”kulturgärning”. Det är ett anmärkningsvärt uttalande när det gäller en art som enligt internationell forskning är akut hotad.

Att hänvisa till kultur som argument för att fortsätta exploatera en art med extremt låga populationer är ett djupt antropocentriskt synsätt. Det sätter människans traditioner, smak och symbolik över andra arters grundläggande rätt att överleva. I ett upplyst samhälle borde detta synsätt vara passerat sedan länge.

Ålen är hotad – den är hotad på grund av mänsklig påverkan. Vandring hindras av kraftverk, habitat förstörs, fisketrycket är högt längs hela livscykeln och dödligheten är massiv redan i glasålsstadiet. Mot denna bakgrund blir det direkt missvisande att tala om ”ansvarsfullt fiske” som om det vore isolerat från artens totala belastning.

Ministern pekar på att svenskt ålfiske är småskaligt och strikt reglerat. Men när populationen är på gränsen till kollaps blir varje avsiktligt dödande av individer ett bidrag till utrotningen, oavsett hur väl reglerat det är. Det är inte bara volymen i sig som kan vara ett problem – det är principen.

Argumentet om kultur används ofta för att legitimera jakt och fiske som saknar ekologisk hållbarhet eller är tveksamt av andra skäl. Det är en farlig väg. Kultur har genom historien använts för att rättfärdiga allt från rovdjursutrotning till överexploatering av hav och skog. Kultur är inte statisk – den förändras. Det som inte förändras är biologins gränser.

Att i detta kritiska läge för ålen uppmana konsumenter att köpa ål till julbordet är inte bara vetenskapligt oförsvarbart, det är också politiskt kortsiktigt. Uttalandet framstår snarare som ett röstfiske, där viljan att tilltala vissa väljargrupper får gå före ansvar för biologisk mångfald.

Vi måste våga ställa den obekväma frågan: Är det verkligen rimligt att offra en arts framtid för att bevara en tradition och för att fiska röster?

I dag vet vi bättre. Och när vi vet bättre har vi också ett ansvar att agera bättre. Att skydda ålen fullt ut är inte ett angrepp på vår kultur. Det är ett ställningstagande för liv, för vetenskap och för ett samhälle som inser att vi inte står över naturen – utan är helt beroende av den.